|
|
|
|
|
|
|
Vi
for till Senegal i februari 2001 bland annat för att fira Stigas
60-årsdag. |
| |
|
|
|
|
|
| |
|
|
|
Till Mbour
|
|
| |
|
|
Senegal Februari
2001 gjorde vi vår hittills mest innehållsrika resa. Vi åkte
och hälsade på Bosses föräldrar i Senegal, Bosses
barndomsland. Hamnstaden Mbour ligger vid Atlantkusten och är en
äkta afrikansk stad: stekhet, bullrig och smutsig men så sprängfylld
med liv att tanken på allt det nordiska verkade nästan sjukligt
tyst, kallt och sterilt. Det var bara att glömma sin uppfattning
om hygien och försöka leva för fullt i dammet om man ville
få ut något av vistelsen. |
|
Tre
olika sätt att ta sig fram på i Mbour. |
|
Här hälsar Bosse på hos sin gamla lärarinna på
lågstadiet i Mbour. Vi har väckt henne, hon sov siesta på
en matta i klassrummet när vi kom. Bosse var inte helt säker
på om kvinnan verkligen mindes honom från 20 år tillbaka,
men hon låtsades trovärdigt, tyckte Saara. |
| |
Bakgrunden
är följande: |
|
|
Bosses föräldrar
har arbetat för missionen i Senegal i 13 år. Efter 11 års
paus for de dit igen hösten 2000. Syftet var att avsluta översättningen
av Bibeln till serere. Just nu är översättningen färdig
och korrekturen på gång.
Ergo: Bosse har levt halva sitt liv i Afrika och talar glatt både
franska och wolof. |
|
| |
Stiga och Stina tar en välbehövd paus på sin arbetsplats:
La Mission Lutheriénne du Sénégal. |
|
| |
|
| |
|
|
|
| |
|
För över 20 år sedan höll Stina söndagsskola
i apbrödträdets skugga för många svarta och två
vita barn, Karin och Bosse.
|
Byns barn ställde gärna upp på foto; här med Saara
under samma söndagsskoleträd. |
|
 |
Bosse gillar hirs om man blandar det med någon god sås eller
bara hett vatten.
Saara tycker att hirs smakar mest som sandig mylla. |
|
|
Små krabater som denna finns överallt! Ibland tappar de greppet
om underlaget: åtminstone Stina och Bosse vet exakt hur det känns
att få en sprattlande ödla på sig. |
Dessa två mbourflickor är på väg tillbaka till skolan
efter siestan. Den gröna västen är en skoluniform. De vill
bli fotograferade och få bilden med sig hem. Så här molokna
blir de när de hör att de inte går. |
|
Ngaparou
Vi hade turen att få använda missionens hus vid Ngaparou nära
Mbour. Högvattnet förde med sig oregelbundna högar ibland,
men annars var starnden ren. Framför allt var den tom på folk.
Det var mycket skönt att få solbada ordentligt i februari. |
| |
|
1974 |
2001 |
| |
 |
Bandia och djuren |
|
|
 |
|
Några fritt
strövande giraffer lär man inte kunna stöta på i
Senegal. De flesta vilddjuren har begett sig längre in mot Afrikas
kontinent för decennier sedan. Däremot finns det ett antal naturreservat.
Ett av dem är Bandia.
Till faunan hör bufflar, gnuer, antiloper, giraffer, noshörningar,
vildsvin, krokodiler...
Vill man se dessa traditionellt afrikanska djur i en naturlig miljö
är det värt att punga ut med den västerländskt höga
inträdesavgiften. En guide ingår ju, och det är han som
hittar djuren. |
| |
Sköldpaddan
är en hane och påstås vara 100 år gammal. |
|
|
|
Giraffer
i Bandia |
| |
|
|
Emilie
Karin, Bosses syster, har under alla år hållit kontakt med
sin barndoms bästis i Senegal. Hon heter Emilie och bor i Dakar
(där hon studerar franska på universitetet) men kom till
oss i Mbour för att hälsa på. Bosse var glad att få
träffa henne för första gången på många
år. De hade en hel del att tala om.
Saara hade fått höra talas allt möjligt gott om denna
Emilie och blev förtjust också hon när hon till slut
fick se henne. Hon visade sig vara just sån som alla hade beskrivit
henne: både trevlig och rolig samt extremt graciös.
Hon följde oss till torget en morgon och valde ett skjorttyg åt
Johan som hon träffat ett par månader tidigare. Men hon visade
sig vara oumbärlig på många sätt. När en
skock med pojkar som var ute och tiggde vägrade att lämna
oss i fred kastade Emilie en vänligt sträng blick på
en av pojkarna och sa: "Du ser nog ut att ha ätit dig
helt mätt i morse" varvid pojken förvånat gav upp.
|
|
Här kan du se en liten
videosnutt på en lite kamerablyg Emily. Den kan ta en liten stund
att plocka ner från internet Tålamod! :-)
|
| |
|
|
|
| |
Dakar
Det går rått till på gatorna i Dakar
när kvällen närmar sig. Äkta smycken och pengar ska
man lämna hemma. Klokast vore kanske att hålla sig borta helt
när mörkret faller...
Staden har vissa pärlor, hantverksbyn tillhör dem. Byn är
ett himmelrike för shopparen: trummor, masker, träsniden, kläder,
tygväskor, skålar trängs om varandra och ropar efter att
bli uppköpta. Och pruta ska man: Bosse prutade vanligtvis bort halva
utgångspriset.
Hantverkarna tillverkar souvenirer
i Village Artisanal.
|
|
Maten
Maten är underbar! Det finns särskilt tre
rätter som är typiskt senegalesiska: maafe, yassa och djebou
dien. Maafe består av kött i jordnötssås och smakar
som satay. Yassa är en kycklinggryta, där köttet fått
sjuda med citron och hackad lök. Djebou dien är landets nationalrätt:
en hel fisk med grönsaker och ris. Riset är rundkorningt och
påminner om couscous. Det är också vad senegaleserna
kallar sitt ris för.
Och ja, man äter faktiskt för hand ur ett gemensamt fat. Men
för oss hade man alltid skaffat bestick. |
| |
|
|
Bosses "senegalesiska bror" Yoseef Juuf bjöd oss på
en försenad bröllopsmiddag. Det var hans syster som hade tillrett
den. Vi tror att vi aldrig förr har fått lika god höna!
|
Yoseefs get är nyfiken. Geten bor i Eden och verkar trivas bra.
Vem skulle inte trivas i paradiset?
Kanske den ilskna tjuren som stod och stampade och frustade bredvid.
|
| |
Miljöproblem
Avfallshanteringen är inte vad den borde vara. Vill man ta sig ett
dopp utanför staden Mbour ska man vara beredd på att ha sällskap
av skosulor, plastpåsar, döda fiskar och slaktavfall som fårhjärnor.
Hotellstränder rekommenderas, de rengörs visst dagligen på
skräp. Också gatorna är fulla av skräp.
Familjens gamla bekanta Yoseef Juuf (på bild) har startat ett eget
ökenprojekt, projekt Eden. Syftet har varit att skapa ökad miljömedvetenhet
på gräsrotsnivå. Enligt Josef har syftet fullfyllts väl:
hundratals ungdomar har deltagit i projekt Eden och när de återvänt
hem har de gjort sitt för att föra kunskapen vidare i sina hembyar.
Återvinning, avfallshantering och kompostering hör till de
viktiga färdigheterna.
|
|
Yoseef Juuf själv |
| |
Coco Beach-hotellets strand städas dagligen
på skräp. |
|
Tubaber
och svarta
Det tar inte många dagar innan man som inser var ordet "tubab"
betyder. Många, många barn ropade det till oss och sprang
emot och ville hälsa eller hålla "en vit människas"
hand. Det var en rörande känsla, tilliten verkade stor.
Nya vita ansikten är nämligen inte en helt vanlig syn i städerna,
ännu mindre i byarna. Det finns konsulater och missionärer,
men turisterna verkar mest hålla sig till sina hotell. |
Senegaleserna döper gärna om nya bekanta. Alla tubaber har ett
också ett senegalnamn.
Saara blev döpt efter denna kvinna, Tening Jai, som verkade smickrad
också hon.
Hon är gift med en av översättarna. |
| |
|
|
|
| |
|
|
Här kan du se en liten
videosnutt från vår bilresa till Fatick. Den kan ta en stund
att plocka ner från internet :-)
|
| |
|
|
|
|
|
| |
Trevligheter:
|
|
Bosse tycker om Senegal därför att det är avslappnat
och annorlunda där.
Kvinnorna klär sig i otroliga kreationer i traditionella afrikanska
tyger, också till vardags. De går med rak rygg och värdiga
steg... Mycket vackert. Det är inte utan att man börjar sträcka
lite på sig själv efter att ha sett deras gracila gång.
Safari på naturreservatet Bandia utanför Mbour var trevligt
och djurena verkade belåtna och välmående.Village Artisanal
i Dakar var en säker fälla för shopparen. Tyvärr
kunde man inte ta med sig så mycket man hade velat ha med sig...
Projekt Eden var en stor upplevelse och vittnade om att det finns hopp
för senegals miljö. Samtidigt lärde vi oss att pengar
betyder inte allt: projekt Eden startades utan medel!
Det var en ära att få se på bibelöversättarnas
arbete på centret i Mbour. När vi var där var översättningen
nästan helt färdig och korrekturläsningen började
när vi hade kommit hem. Det har krävts en oerhörd ihärdighet
av teamet i 20 års tid och den tycktes hålla i sig.
Färska mangon direkt från träden är godast enligt
dem som smakat. Vi var där på vintern och fick inte prova
på detta utan nöjde oss med att se på de gröna
råa mangona i träden.
Grön mintsaft, bissapsaft, apbrödsfrukt, kanderade jordnötter,
jordnötspasta, sylt från Mbours syltfabrik tillhör de
delikatesser som Bosse och systern Karin helst vill ha med sig från
Senegal. Nyrostade jordnötter är extra goda när de ännu
är lite varma. |
| |
Jobbigheter: |
| |
Utan tillgång till Bosses Wolof och Stigas och Stinas Serere
(båda är stamspråk) skulle många praktiska ting
ha skötts annorlunda. Vi rekommenderar definitivt inte Senegal
för folk som inte kan ens huvudspråket franska. Engelskan
kommer man inte långt med, och längst kommer man alldeles
tydligt med hjälp av stamspråken...
Det är inte heller särskilt klokt att åka självständigt:
det är politiskt oroligt och i de södra delarna pågår
till och med blodbad ibland.
Befolkningen är också mycket fattig: det hänger tiggare
och försäljare konstant i hälarna på en och i huvudstaden
Dakar blir man garanterat förr eller senare av med sina smycken
och plånböcker om man inte själv tömmer sina fickor
innan man går ut. Detta vittnar både missionärer och
infödda om, och vi fick erfara det själv också.
Alla kalla maträtter (sallader, kallskuret) och drycker som inte
kommer i flaska ska undvikas. Stina klorerar alla frukter och grönsaker,
någon hade till och med tagit till vana att skålla dem före
användandet. Tyvärr är det inte nog för oss turister,
vi är många som blir sjuka. Ett ordentligt reseapotek med
åtminstone lactobaciller, medicinskt kol och decinficerande våtservetter
är bra att ha för att magbesvären ska undvikas.
Myggmedel är också fiffigt att ha med, malariarisken finns.
Öronproppar behövs också: husväggarna är tunna
på grund av klimatet och ljudnivån kan följaktligen
vara hög på natten.
Klarar man allt detta och är ordentligt påläst ska vistelsen
gå bra.
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
eller
|