Marocko

Till Tanger
Resor till norra Afrika kan man köpa till exempel på lokala turistbyråer i Spanien. När vi är i Spanien bestämmer vi oss för en endagsutflykt till Tanger i Marocko via bolaget NorAfric.
Resan visar sig vara extremt välorganiserad in i minsta detalj.
Båtfärden från Algeciras till Tanger över Gibraltarsundet tar en och en halv timme med katamaran. Den korta färden får många resenärer att bli sjösjuka, märker vi, när vi väljer att fly uppkastningarna omkring oss och byta sittplats i ett skede.

I Tanger
Väl framme följer en guidad busstur över kullarna som staden är byggd på. Guiden är klädd i traditionell kåpa med spetsig huva, och säger att plagget inte har någonting med religion att göra, samt att den spetsade huvan gör plagget utmärkande för marockaner. Och vi ser sådana överallt. Han heter Mustafa, berättar han vidare, och vi märker snart att han inte är ensam om det heller. Varannan muslim av mannakön tycks heta det i Marocko.
Den typiske marockanen visar oss sedan runt i olika delar av staden – vi visste inte att Marocko har invaderats och härskats ägts av så många olika stater och folkslag. USA, Frankrike, Tyskland och särskilt Spanien har härskat över var sin del av Tanger, och lämnat sina spår i arkitekturen.
Vår första station är till vår förvåning i bergen, där alla får tillfälle att rida på en kamel för 2 €. En amerikan i gruppen bestämmer dig för att prova detta, men experimentet får ett abrupt slut – han dunsar mot marken när kamelen lägger sig surt på sidan. Vi andra väljer att avstå.

Vi konstaterar ganska snart att Tanger (kan man anta ett det gäller hela landet?) är en underlig smältdegel av sydeuropeiska och afrikanska influenser. Staden delar många drag med svartaste Afrika: invaliderna tigger i gathörnen, något allmänt renhållningsverk tycks inte existera (plastpåsar och använda förband dansar i den sandiga vinden i husknutarna) och djuren lider (en av de vanskötta hemlösa hundarna vi såg hade klämt ut sina tarmar). Lukterna och stämningarna i basarerna där kvinnorna säljer färska örter och rotfrukter i färggranna högar får oss att tänka på senegalesiska basarer. Likaså hälsar de lokala människorna oss på afrikanskt maner: welcome to Morocco, säger en del av dessa glatt.
Närheten till Europa skiner ändå igenom i stadsbilden och känns i det kyliga vårklimatet.

Mat
Vi äter lunch i en av stadens restauranger. Kanelsoppan som serveras till förrätt är het och mild, shish kebaben kryddig och god, couscousen med kyckling likaså.
Teet på färsk mynta, som är så sockrigt att det nästan flyter trögt som sirap, intas med kladdiga honungskakor. Sweet and sticky things are the Arab's contribution to the world cuisine, konstaterar Ben förnöjt till våra bordskamrater, ett kanadensiskt par på Europarundtur, men mannen skakar på huvudet efter att ha gnagt på honungskakan. Far too sweet for my taste, säger han med äcklad min medan tjejen, som har avverkat alla världens kontinenter och kök, tuggar fördomsfritt i sig allt som bjuds.
Restaurangens musikanter spelar etnomusik för fullt ös medan vi äter. I ett skede magdansar sig en gammal och sliten prostituerad in i salen och ålar sig till musiken en stund. Vi gräver pliktskyldigt fram några slantar allihop när hon slutat, och när hon ler till tack blottar hon sitt nästan tandlösa gap.

Vi står utanför ett heligt hus.
Mustafa i blå kåpa är vår guide, som talar med turbohastighet på alla de språk som vi hann höra honom tala: franska, engelska, spanska, arabiska och ett av marockos gamla språk. Han imponerar storligen på oss.

Ben kan inte låta bli att posera med ormen, trots att den är klen och ofarlig.

Kanelsoppan med arabcola intas i kanadensiskt sällskap.

Alltid när en ny rätt bärs in klämmer dessa musicerande bröder i allt vad de kan.

Shopping
Efter lunch ska det shoppas. Även det har vår guide organiserat. Efter att ha lett oss genom de smala, mycket rastlösa gränderna föser han in oss i en affär, den enda han valt att ta oss till.
Och vilken affär! Kontrasten till gränderna är enorm. I stora luftkonditionerade salar i tre våningar trängs hantverken, och i översta våningen hittar vi vårt paradis. Där säljs nämligen handknutna mattor i ylle i olika möster, storlekar och färger i oändliga kombinationer. Vi, liksom våra kanadensiska nya bekanta, väljer matta i evighet, och prutar sedan ner priset till en tredjedel av prislappens summa. Ändå har vi en känsla av att mycket av det kvarvarande priset var fortfarande luft, av försäljarens breda grin att bedöma:

Det är traditionellt
kvinnorna som knyter
mattor i Marocko.
Alla andra material
– här till exempel
trä, koppar
och keramik –
är männens gebit.

Denne man blev nöjd med dagens saldo.

Detta mattmönster heter "fyra årstider".

Billigt saffran
Och så säger vi till Mustafa at vi måste hinna med att skaffa lite saffran. Han sänder oss till en liten håla i gränden. Försäljaren, en medelålders arab med fettkammade gråa lockar och skum uppsyn, kommer in med oss och kränger på sig en sjaskig vit kappa (och med den sin farmaceut-identitet) medan han förevisar olika typer av undermedel åt oss: detta liniment är mot hosta, denna tvål är mot utslag och eksem, detta te lugnar. Vi säger att vi vill ha kryddor för matlagning. Han har oss att sniffa på olika kryddblandningar, vi tackar och säger att vi vill ha enbart saffran, och att vi har bråttom (de andra sitter redan i bussen). Han producerar påsar med rött pulver i, vi säger att vi vill ha hela blommor. This is the way you get saffron around here, säger den gråhårige, och vi ger oss. Vi kastar pengarna till honom (21 €/100 g) och rusar iväg för att hinna med färjan.
Ombord harmar sig våra kanadensiska reskamrater över att de inte hunnit skaffa saffran. Vi erbjuder lite av vår dyrbara skatt åt dem (for a good price, of course, skämtar vi), men tjejen har varit med längre än så och vill lukta på varan först. Hon konstaterar genast att detta definitivt inte är saffran, öppnar påsen, smakar och preciserar att detta är chilipulver, och när vi öppnar alla små påsar och smakar på innehållet inser vi faktumet: vi har härmed köpt den dyraste chilin någonsin. Tyvärr blir detta vårt översta minne av Tanger, vi muttrar och svär att om detta verkligen är hur man handlar saffran around here vill vi inte vara med längre.

Väl hemma packar vi upp vår nya tjocka röda matta. Den åsynen tröstar oss, och historien om chiliockraren blir till slut en skröna som vi alltid glatt tar om när någon kommenterar mattan.

Gumman bor på landet och kommer till stan för att sälja sina rotfrukter.

Res vidare eller hem igen


Våren 2003 åkte vi till Tanger i Marocko.
Till Tanger Resor till norra Afrika kan man köpa till exempel på lokala turistbyråer i Spanien. När vi är i Spanien bestämmer vi oss för en endagsutflykt till Tanger i Marocko via bolaget NorAfric. Resan visar sig vara extremt välorganiserad in i minsta detalj. Båtfärden från Algeciras till Tanger över Gibraltarsundet tar en och en halv timme med katamaran. Den korta färden får många resenärer att bli sjösjuka, märker vi, när vi väljer att fly uppkastningarna omkring oss och byta sittplats i ett skede. I Tanger Väl framme följer en guidad busstur över kullarna som staden är byggd på. Guiden är klädd i traditionell kåpa med spetsig huva, och säger att plagget inte har någonting med religion att göra, samt att den spetsade huvan gör plagget utmärkande för marockaner. Och vi ser sådana överallt. Han heter Mustafa, berättar han vidare, och vi märker snart att han inte är ensam om det heller. Varannan muslim av mannakön tycks heta det i Marocko. Den typiske marockanen visar oss sedan runt i olika delar av staden – vi visste inte att Marocko har invaderats och härskats ägts av så många olika stater och folkslag. USA, Frankrike, Tyskland och särskilt Spanien har härskat över var sin del av Tanger, och lämnat sina spår i arkitekturen. Vår första station är till vår förvåning i bergen, där alla får tillfälle att rida på en kamel för 2 €. En amerikan i gruppen bestämmer dig för att prova detta, men experimentet får ett abrupt slut – han dunsar mot marken när kamelen lägger sig surt på sidan. Vi andra väljer att avstå. Vi konstaterar ganska snart att Tanger (kan man anta ett det gäller hela landet?) är en underlig smältdegel av sydeuropeiska och afrikanska influenser. Staden delar många drag med svartaste Afrika: invaliderna tigger i gathörnen, något allmänt renhållningsverk tycks inte existera (plastpåsar och använda förband dansar i den sandiga vinden i husknutarna) och djuren lider (en av de vanskötta hemlösa hundarna vi såg hade klämt ut sina tarmar). Lukterna och stämningarna i basarerna där kvinnorna säljer färska örter och rotfrukter i färggranna högar får oss att tänka på senegalesiska basarer. Likaså hälsar de lokala människorna oss på afrikanskt maner: welcome to Morocco, säger en del av dessa glatt. Närheten till Europa skiner ändå igenom i stadsbilden och känns i det kyliga vårklimatet. Mat Vi äter lunch i en av stadens restauranger. Kanelsoppan som serveras till förrätt är het och mild, shish kebaben kryddig och god, couscousen med kyckling likaså. Teet på färsk mynta, som är så sockrigt att det nästan flyter trögt som sirap, intas med kladdiga honungskakor. Sweet and sticky things are the Arab's contribution to the world cuisine, konstaterar Ben förnöjt till våra bordskamrater, ett kanadensiskt par på Europarundtur, men mannen skakar på huvudet efter att ha gnagt på honungskakan. Far too sweet for my taste, säger han med äcklad min medan tjejen, som har avverkat alla världens kontinenter och kök, tuggar fördomsfritt i sig allt som bjuds. Restaurangens musikanter spelar etnomusik för fullt ös medan vi äter. I ett skede magdansar sig en gammal och sliten prostituerad in i salen och ålar sig till musiken en stund. Vi gräver pliktskyldigt fram några slantar allihop när hon slutat, och när hon ler till tack blottar hon sitt nästan tandlösa gap.	Vi står utanför ett heligt hus. Mustafa i blå kåpa är vår guide, som talar med turbohastighet på alla de språk som vi hann höra honom tala: franska, engelska, spanska, arabiska och ett av marockos gamla språk. Han imponerar storligen på oss. Ben kan inte låta bli att posera med ormen, trots att den är klen och ofarlig. Kanelsoppan med arabcola intas i kanadensiskt sällskap. Alltid när en ny rätt bärs in klämmer dessa musicerande bröder i allt vad de kan.
Shopping Efter lunch ska det shoppas. Även det har vår guide organiserat. Efter att ha lett oss genom de smala, mycket rastlösa gränderna föser han in oss i en affär, den enda han valt att ta oss till. Och vilken affär! Kontrasten till gränderna är enorm. I stora luftkonditionerade salar i tre våningar trängs hantverken, och i översta våningen hittar vi vårt paradis. Där säljs nämligen handknutna mattor i ylle i olika möster, storlekar och färger i oändliga kombinationer. Vi, liksom våra kanadensiska nya bekanta, väljer matta i evighet, och prutar sedan ner priset till en tredjedel av prislappens summa. Ändå har vi en känsla av att mycket av det kvarvarande priset var fortfarande luft, av försäljarens breda grin att bedöma:		Det är traditionellt kvinnorna som knyter mattor i Marocko. Alla andra material – här till exempel trä, koppar och keramik – är männens gebit.
Denne man blev nöjd med dagens saldo.	Detta mattmönster heter "fyra årstider".
Billigt saffran Och så säger vi till Mustafa at vi måste hinna med att skaffa lite saffran. Han sänder oss till en liten håla i gränden. Försäljaren, en medelålders arab med fettkammade gråa lockar och skum uppsyn, kommer in med oss och kränger på sig en sjaskig vit kappa (och med den sin farmaceut-identitet) medan han förevisar olika typer av undermedel åt oss: detta liniment är mot hosta, denna tvål är mot utslag och eksem, detta te lugnar. Vi säger att vi vill ha kryddor för matlagning. Han har oss att sniffa på olika kryddblandningar, vi tackar och säger att vi vill ha enbart saffran, och att vi har bråttom (de andra sitter redan i bussen). Han producerar påsar med rött pulver i, vi säger att vi vill ha hela blommor. This is the way you get saffron around here, säger den gråhårige, och vi ger oss. Vi kastar pengarna till honom (21 €/100 g) och rusar iväg för att hinna med färjan. Ombord harmar sig våra kanadensiska reskamrater över att de inte hunnit skaffa saffran. Vi erbjuder lite av vår dyrbara skatt åt dem (for a good price, of course, skämtar vi), men tjejen har varit med längre än så och vill lukta på varan först. Hon konstaterar genast att detta definitivt inte är saffran, öppnar påsen, smakar och preciserar att detta är chilipulver, och när vi öppnar alla små påsar och smakar på innehållet inser vi faktumet: vi har härmed köpt den dyraste chilin någonsin. Tyvärr blir detta vårt översta minne av Tanger, vi muttrar och svär att om detta verkligen är hur man handlar saffran around here vill vi inte vara med längre. Väl hemma packar vi upp vår nya tjocka röda matta. Den åsynen tröstar oss, och historien om chiliockraren blir till slut en skröna som vi alltid glatt tar om när någon kommenterar mattan.	Gumman bor på landet och kommer till stan för att sälja sina rotfrukter.
	Res vidare eller hem igen